Archive for March, 2011

28 March, 2011

Peter Norman, human rights hero, Silver at Olympics 1968

Today I saw a documentary about Peter Norman who was the silver medalist in the 200 meter at the 1968 Olympics. He did a terrific job by taking the silver on a time that would have given him the gold at the 2000 Olympics in Sydney. However he wasn’t even invited to the games because of what happened at the 1968 games.

He is known for his support of Jon Carlos and Tommie Smith when they made their famous gesture at the 1968 Olympics medal ceremony.

I was stunned to learn how bad things were in those days. Everything was dictated by race and many people, even though they didn’t agree with the segregation ideas, didn’t stand up for equality and freedom for everybody. But Peter Norman did and he did that in the most spectacular way.

He came to be respected by almost all within the American track and field community up to his death in 2006. The American Track and Field Federation proclaimed October 9, 2006, the date of his funeral, as Peter Norman Day.

One thing that was striking to me was the story when, at the 2000 Olympics, Michel Johnson came up to him, laid hes arm around his shoulders and said “you are my hero”. Many similar things happened during the game.

I am in complete awe, Peter Norman a new found hero in my life. I am sad that he is dead but I am also glad that he was around when i he was needed the most.

To find out more about this modern human rights hero please follow the links bellow.

http://www.guardian.co.uk/news/2006/oct/05/guardianobituaries.australia

http://en.wikipedia.org/wiki/Peter_Norman

Advertisements
25 March, 2011

Gene Kranz, “Failure is not an option”

I heard this adress from Gene Kranz on a program a couple of years ago and he still remembered all the words perfectly. And he still delivered it with great passion.

The people that were there and heard the original address and was interviewed on the show talked about what a great impact the address had on all of them. Some still got tears in their eyes.

I am in awe of this guy, hard as bones, committed, passionate, inspiring and at the same time very emotional. He admitted to have cried a couple of times in Mission Control.

He”s book “Failure is not an option” is a must if you have any interest in space exploration. I strongly recommend it! 

The address below is cut from Wikipedia (link is provided at the bottom), thank you Wikipedia!

This is the kind of leader I would follow, anytime.

The Kranz Dictum

Kranz called a meeting of his branch and flight control team on the Monday morning following the Apollo 1 disaster that killed Gus GrissomEd White, and Roger Chaffee. Kranz made the following address to the gathering (The Kranz Dictum), in which his expression of values and admonishments for future spaceflight are his legacy to NASA:

“Spaceflight will never tolerate carelessness, incapacity, and neglect. Somewhere, somehow, we screwed up. It could have been in design, build, or test. Whatever it was, we should have caught it. We were too gung ho about the schedule and we locked out all of the problems we saw each day in our work. Every element of the program was in trouble and so were we. The simulators were not working, Mission Control was behind in virtually every area, and the flight and test procedures changed daily. Nothing we did had any shelf life. Not one of us stood up and said, ‘Dammit, stop!’ I don’t know what Thompson’s committee will find as the cause, but I know what I find. We are the cause! We were not ready! We did not do our job. We were rolling the dice, hoping that things would come together by launch day, when in our hearts we knew it would take a miracle. We were pushing the schedule and betting that the Cape would slip before we did. From this day forward, Flight Control will be known by two words: ‘Tough’ and ‘Competent.’ Tough means we are forever accountable for what we do or what we fail to do. We will never again compromise our responsibilities. Every time we walk into Mission Control we will know what we stand for. Competent means we will never take anything for granted. We will never be found short in our knowledge and in our skills. Mission Control will be perfect. When you leave this meeting today you will go to your office and the first thing you will do there is to write ‘Tough and Competent’ on your blackboards. It will never be erased. Each day when you enter the room these words will remind you of the price paid by Grissom, White, and Chaffee. These words are the price of admission to the ranks of Mission Control.”

Source: http://en.wikipedia.org/wiki/Gene_Kranz


23 March, 2011

Movie: The Remains Of The Day

Svensk titel – “Återstoden av dagen”

Filmen utspelar sig under förkrigstiden i England då klasssamhället var mer utpräglat.

En butler. Mr Stevens, viger hela sitt liv åt Darlington Hall och den Herre som äger detta grandiosa ställe. Lord Darlington har Nazi- sympatier och man får vara med vid en del historiska skeenden i huset. Det är dock inte de historiska skeendena som är fokus i filmen utan Butlerns oförblommerade lojalitet mot sitt kall och sin Herre. han förnekar och förtränger så väl sin fars död pga. en viktig kväll på slottet och även den kärlek han egentligen hyser till den husa, Miss Kenton, som han anställer till Darlington Hall.

Hela filmen präglas av undersköna vyer från den engelska landsbygden, svunna tider och bråda dagar.

Mr Stevens /The Butler spelas fantastiskt bra av Anthony Hopkins

Miss Kenton / husan spelas tillika fantastiskt utav Emma Thompson

Flera kända skådespelare är med i filmen och bl.a. gör Christopher Reeve en hedervärd rollfigur som sedermera tar över Darlington Hall.

En sorgsam och vacker berättelse.

Rekommenderas varmt!

http://www.imdb.com/title/tt0107943/

http://www.imdb.com/video/screenplay/vi1022558489/

22 March, 2011

iPhone…

When I first started in the IT business there where very few who had cellphones. Normally it was the technicians that were on call during nights and long weekends. The phones were like small computers in size but the weight was considerably more than a computer today. It was lika carying a car abattery with a phone attached 🙂

Well we have come a long way from that time, the cellular stone age.

I was quite against being lured into the grasping arm of Steve Jobs and his iPads and iPhones, they were expensive, had bad cameras and didnt work that good with different Bluetooth devices.

But some how I got hold of an iPhone 3GS and everything changed. I suddenly discovered Apps the small programs that I didn’t even know that I needed. They were not that expensive and some were quite fun. Unfortunately some were addictive :-S

How can a grown man be totaly hooked by Angry Birds? The answer = easily!

The App industry have evolved and some of the Apps are now intelligent little programs that is useful in our day to day activities. How did I manage without them before?

When the time came to change phone I tried to go back to either an Android phone or a Windows Mobile 7 phone but that didn’t work. Android is quite okay but I think that the Apps in iTunes are more controlled and therefore better when they are released. I also am more in to the lighter display of the iPhone.

Windows Mobile 7 is an interesting platform and the phone is quite quick but, and this is a big BUT, there are not so many applications ready. For instance were is the Spotify app???

And I was fortunate enough to get hold of an iPhone 4 and fell hopelessly in love (again).

So now I’m hoked once again and now I will stay with Apple and my beloved iPhone 🙂

Tags:
21 March, 2011

Hello world!

Welcome to WordPress.com. This is your first post. Edit or delete it and start blogging!

21 March, 2011

Reach Higher!

Underbara och fantastiska idrottsögonblick (män denna gång)

Michel Johnsson som slår världsrekord på 400 meter. Jag mins det som om det var igår hur han flög fram med den märkligaste löpstil som jag någonsin sett (åtminstone en som var så effektiv och märklig samtidigt).

Usain Bolt, need I say moore?

Sergey Bubka, 6.15 meter världsrekord

Mike Powell som äntligen slog Bob Beamons världsrekord i längd

Och så Bob Beamon

17 March, 2011

Fusions Jazz, en fas?

Under min tid som musicerande ungdom gled jag runt mellan olika musikstilar.

Först var det vanlig hederlig rock, sen blev det mer melodiös rock och sen mer symfonisk rock. Lite enkelspårigt men man måste ju börja någonstans.

I 13-14 årsåldern åkte jag på språkresa till England och där träffade jag ett helt gäng med tjejer från Umeå. Vi fick väldigt bar kontakt med varandra (konstigt 🙂 ) och började umgås även efter att resan var slut.

Umeå var då lite av ett centrum för Jazz och då menar jag alla former av Jazz. Det som nog betraktades som mest cool just då var nog inspirerat av John Coltrain och Charlie Parker. Fantastisk Jazz att lyssna på med otroligt duktiga musiker. Inga gränser fanns och de kunde i stort sett göra vad som helst på sina instrument.

En bror till en tjej, som jag bodde hos när jag hälsade på i Umeå, var musikstuderande gitarrist och eftersom jag också är gitarrist blev det till att utbyta idéer och tankar. Han var helt inne på Jazz men var, enligt hans syster, lite avundsjuk på oss rockare och våra solon. Jag blev i alla fall introducerad och inspirerad av Fusions Jazz.

Fusions Jazz är, precis som namnet anger, en fusion mellan olika musikstilar. Vi tar klassiska tongångar och blandar med Jazz eller Jazz och blandar med rock etc.

Miles Davis, här började det hela. Fantastisk musik och otroliga musiker samlade i ett underbart arrangemang. jag hade förmånen att i ett senare skede i livet få se Miles uppträda på en festival i bergen ovanför Nice i Frankrike, underbart!

Men Miles spelade ju trumpet och jag spelade gitarr. Jag ville hitta någon förebild som jag kunde känna en anknytning till. Miles hade plockat med en ung gitarrist vid namn John McLaughlin som gjort stora rubriker efter sina insatser.

John McLaughlin för mig var på den tiden Mahavishnu Orchestra. Ren skramlig ljuv blandad musik med musikaliska ekvilibrister. Jag var i en musikers Nirvana! Att han snöat in på någon sekt brydde jag mig inte så mycket om, det var hans val och så länge det inte skadar någon annan så…. förövrigt samma som Santana var/är med i (därav namnet Devadip).

Efter detta insteg bestod mitt musikliv av endast Fusions Jazz i alla dess former.

  • Mahavishnu Orchestra (John McLaughlin)
  • Shakti (John McLaughlin)
  • Larry Coryell and The Eleventh House band
  • Miles Davis
  • Dixie Dregs
  • Al di Meola

med flera….

Jag var nog fast i Fusions Jazzen i 5-6 år innan jag kunde börja uppskatta annan musik igen. I dag lyssnar jag mer sporadiskt på Fusions Jazz och är nog mer av en allätare.

Jag tror att Fusions Jazz för de flesta är en fas man går igenom. Intensiv, som musiker berikande och väldigt utmanande.

15 March, 2011

Japan, ett förlorat land?

Ju mer jag följer all rapportering från Japan om jordbävningar, tsunami, härdsmältor och strålning undrar jag hur de skall klara sig ur detta.

Det är ju en sak att Tjernobyl drabbades men det var ändå i Sovjetunionen som var ett stort land med en oerhörd massa kvadratmeter och plats för dem som tvingades flytta. Inte för att den katastrofen var bättre på något vis men de hade fler möjligheter då det gäller yta.

För Japan är det ju en annan situation. De har ett land bestående av ett antal öar. Dessa öar ligger alla längs med en förkastningslinje vilket gör att landet alltid “rör på sig”. Det gör även att landet är “toppigt” i mitten och det gör även att bergen är instabila.

Varje år har de ras av olika slag och till  och med bergssidor som får för sig att flytta på sig. Instabilt som sagt.

Nu skall alla dessa människor som drabbats av att deras hem fullkomligt pulveriserat ha någonstans att ta vägen i ett länd som knappt hade plats för alla innan. Och ovanpå detta kommer nu stora områden vara off limit under en oöverskådlig tid pga. strålningen från de havererade kärnkraftverken.

Sen har vi det här med industrin. Redan nu märker Japan av den förlust tre reaktorer gör i tillgång till energi. Och det lär inte vara ett övergående problem då det dels krävs att man antingen återskapar kärnkraften på annan plats eller hittar ett alternativ. Alternativen är inte många för dem och kärnkraften lär väl inte vara det mest populära för tillfället.

Jag har alltid sagt att Japaner är ett uthålligt folk och att de alltid reser sig oavsett vad som drabbar dem. Jag hoppas jag har rätt men är ganska oroad.

Jag håller tummarna för att det skall ordna sig!

13 March, 2011

Moder natur kan vara grym

Vi vandrar genom livet lyckligt ovetandes om vad som kommer att hända. När vår natur plötsligt mullrar så inser vi hur små våra vardagliga bekymmer är.

Japan utsätts nu för de svåraste utmaningar man kan, jordbävning med över 300 efterskalv, tsunami med 10 meter vattenpelare och åtskilliga problem med fler av sina kärnkraftverk med risk för härdsmälta.

Japan är väl rustat för att klara katastrofer men var går gränsen för vad man klarar av?

Jag hoppas de kan klara sig ur detta på bästa sätt och jag hoppas mina japanska vänner är i säkerhet och oskadda.

Mina tankar är med Japan i dag!

10 March, 2011

Progressiv musik, vad var det egentligen?

Under min uppväxt var Progen en ganska stor del av det svenska musiklivet.

Vi hade band som Nationalteatern, Hola Bandoola Band, Fria Pro, Motvind etc.

Min bild av den progressiva musiken var ganska länge en vänsterpolitisk institution där man med hjälp av musikens stöd stod på barrikaderna för “sakens” skull.

Det var inget fel på musiken i sig men den var kanske inte alltid i fokus och en del var riktigt usel.

Mina favoriter var Trettioåriga Kriget och Dimmornas bro som jag såg ett flertal gånger på Musikverket på Södermalm i Stockholm. Svettig in-rökt lokal utan några alkoholrättigheter med fantastisk musik där man nästan satt i knät på musikerna. Ahhh det var tider.

Men jag vidgade mina vyer och började lyssna på väldigt bra musik från USA & England och blev oerhört förvånad över att även detta kallades för progressiv musik. Tänker man på vad ordet betyder så är det mer förståeligt men jag hade ju bilden som jag beskrev ovan med mig i bagaget.

Nu hade jag funnit Kansas, nästan symfonisk rock med smått religiösa texter. Detta var progressiv musik???? Jag förstod ingenting, var fanns den röda fanan och slagorden?

Det var nu jag upptäckte den progressiva musiken på riktigt.

Jag fann band (förutom Kansas) som:

  • Rush
  • Electric Light Orchestra
  • Yes
  • Emerson, Lake & Palmer
  • Genesis
  • King Krimson

med flera…..

För mig var det som att komma hem, det var musiken jag var intresserad av inte “det andra” som var en del av den svenska Progen.

Lyssna gärna på något av banden som jag listat ovan, det är helt klart värt det.

%d bloggers like this: